Moskvitsh 408 1968

Efter augusti 1945 genomgick en viss tillverkningsanläggning en omvandling och blev Moskvaverkets för småbilar (MZMA). Detta avgörande ögonblick markerade inledningen på ett nytt kapitel för fordonsindustrin i Sovjetunionen.

Här kommer Moskvitch 401, ett emblem för efterkrigstidens uppfinningsrikedom. Efter andra världskrigets omvälvningar sökte Sovjetunionen kompensation för sina industriella förluster genom att förvärva tysk fordons-teknologi som en del av krigsskadestånd. I denna strävan framträdde Opel Kadett K38 som ett passande val, med de önskade specifikationerna liknande KIM 10.

I augusti 1945 utfärdade statsförsvarskommittén Order nr. 9905, som föreskrev starten av Kadettproduktionen under namnet Moskvitch-400. Genomförandet var dock ingen lätt uppgift. Opelwerk Brandenburg, djupt inblandad i Nazitysklands krigsmaskineri, låg i ruiner efter de allierades bombardemang. Trots detta underlättade det sovjetiskt-tyska samarbetet, hjälpt av erövrade Kadetts och övervakningen av Sovjetiska Militärförvaltningen i Tyskland, denna strävan.

Krigets turbulent eftermäle hindrade inte framstegen; produktionen av Moskvitch 400-420 påbörjades i december 1946. Denna serie pågick i ett decennium och utvecklades till den förfinade Moskvitch 401. En imponerande mängd på 247 439 enheter, inklusive export till Belgien, Östtyskland och Norge, markerade denna historiska fas.

Inträdet av den andra generationen av bilfantasier, där MZMA introducerade nya designer från 1956, frambringade Moskvitch 402 och dess efterföljande varianter. Denna våg av innovation resulterade i modeller som Moskvitch 403 och den hyllade Moskvitch 407. Dessa modeller erbjöd förbättringar i form av oberoende fjädring, uppgraderade interiörer och inkluderade till och med radio, speglande charmen hos konkurrenter som Hillman Minx, Fiat 1100 och Ford Consul.

Moskvitch 402-serien fungerade som ett banbrytande steg i Sovjetunionens bilhistoria, genom att anpassa modeller för olika användningsfall. Moskvitch 407, medan den förbättrade körkomforten, diversifierades i flera utrustningsnivåer, inklusive kombibilar, transporter såsom Moskvitch 431 och till och med den ambitiösa terrängsedanen/kombin, Moskvitch 410/411. Förbluffande nog nådde M-407 en oöverträffad framgång på den västerländska marknaden, med upp till hälften av dess produktion avsedd för export, främst till östblocksländer, Norge, Finland och Frankrike.

Utforskningen av 1960-talet födde den tredje generationen av bilar, där Moskvitch 408, Moskvitch 412 och den anmärkningsvärda Moskvitch 2140 introducerades. En märkesdag inträffade den 18 maj 1967, då den miljonte bilen rullade av produktionsbandet. Moskvitch 408 banade väg som den första i Sovjetunionen byggda bilen med medvetet utformade förbättrade säkerhetsfunktioner, inklusive krockzoner, en säkrare styrkolonn, säkerhetsbälten och ett delat kretsbromssystem.

Utvecklingen stannade inte av; den förfinade Moskvitch 408 av den andra serien, från 1969 till 1976, omfamnade uppdaterade estetiska drag med rektangulära strålkastare, horisontella bakljus och en övergång till separata sitsar. På grund av dess värde ökade populariteten för Moskvitch 408 i länder som Storbritannien, Finland och Norge. Dess efterträdare, Moskvitch 412, höjde designen genom olika motortekniska och stilistiska förbättringar.

Under denna tid skapades ett samarbete mellan MZMA och Renault, smidd under den franske presidenten Charles de Gaulles besök i Sovjetunionen 1966. Detta partnerskap syftade till att revitalisera Moskvafabriken och etablera en ny anläggning i Izhevsk.

Resan fortsatte 1969 med en överarbetad design för